Jag är just nu framför pianot, för det är det enda sättet jag kan uttrycka mina känslor. Fast nu när jag är döv kan jag inte riktigt visa min passion och jag kan inte heller skapa musik.

Men om några dagar ska jag göra en operation som kan göra så att jag kan lyssna igen. Men det enda är ju att det är 50% att operationen misslyckas, 35% att operationen lyckas och 15% att jag dör. Jag tar chansen för i detta samhälle är jag ingenting.

Det enda jag vill få tillbaka är min hörsel för jag vill veta vad folk säger bakom min rygg. Mina föräldrar verkar inte bry sig om mig. Mamma och pappa kan vara överbeskyddande ibland men nu på senare tid har de knappt sagt ett ord. Jag är just nu hemma själv så jag har inte pratat med de på ett tag.

Efter ett litet tag gick jag ut från mitt musikrum. Jag tog på mig skorna och åkte rullstol ner till källaren. Mamma och pappa hade fixat en liten ramp åt mig. Källaren var mitt fridtidsrum. I källaren har jag tavlor jag gjort, tv, dator och massor med böcker.

Det är det enda rummet jag kan tänka klart i. Detta rum stärker mig. Jag hade innan två kompisar som inte kunde gå men de dog i en bilolycka när de var tolv år. Det var den jobbigaste perioden i mitt liv.